Petronella Ekroth

Bloggen känns ibland som en gammal vän man liksom berättar allt för. Hur dagen varit, hur man mår, vad man känner. Om känslor i övrigt. Jag älskar att prata, öppna upp. Efteråt känner man lättnad. Ändå är de här en speciell vän i den bemärkelsen, kanske inte får veta precis allt. Veckan som gått har jag varit en dålig vän. Inte berättat, inte delat med mig alls. Därför är bloggen speciell, bryr mig om mina vänner. Vill veta, prata, fnissa, rodna, skratta. Inte tyst såhär.

Har bara känt för en liten paus. Sånna kan man ha ibland. Men med vänner? Sanna vänner vet man alltid finns där, även om man inte hörs eller ses varje dag. Ändå vet man att när man väl ses eller pratar är det som man aldrig gjort annat. En form av paus kanske ändå. Speciella vänner, fina vänner, beundransvärda. Ligger varmt om hjärtat.

Ska jag börja klaga om min telefon igen. Ja de ska ja! Tycker det är roligt att dela med mig i bilder. En bild säger mycket. Utan mobil är det svårare. Kameran fungerar inte. Så, där är en anledning till pausen. Har fått en stenåldersmobil som man på något sätt snickrat ihop. Liknande en sån där leksakstelefon med godis i, men godiset är slut, tyvärr. Inget att glädjas åt med den alltså. Den fungerar fortfarande inte ringa ifrån!!! Får panik. Fattar ingenting. Va ska man ta sig till.

Så veckan har varit lite klippa och klistra, fixa och dona. Ansträngande, jobbigt när man inte får tag på folk. Tacka vet jag mobiler! Det märker jag nu. Hur klarade man sig förr? Man visste inte annat. Blir nästan så att man anpassar sig ändå, lär sig leva med det och löser det. Antagligen som grottmänniskorna också gjorde. Men vet man annat är det absolut inte optimalt.

Veckan som skulle bli en sån att hitta på allt allt allt. Klämma ur det sista av min lediga vecka. Imorgon börjar skolan. Hösten. Känns så. Sommaren är slut. Skrämmer mig lite. Vart tog tiden vägen? Samtidigt ska det bli kul att sätta sig i skolbänken igen. Göra nytta. Lära. Känna sig stark, oövervinnelig med all kunskap. Men veckan då, vart tog den vägen? Den sprang förbi. Än mer utan telefon, utan kontakt.

Men den har varit bra! Som med allt blir det vad man gör det till. Haft mamsen på besök i helgen. Kan inte annat än älska det. Underbara mamma! Tjatar på att hon ska flytta hitåt. Trygghet, kärlek, närhet. Det behöver man. Bara va, hon och ja.

Helgen har bestått av mycket fotboll, som vanligt. Match. Förlust. Pratar inte mer om de. Men utöver de trivsel och glädje. Mysdag igår. Brunch på Djurgårdsbrunn. Underbar miljö "därute". Hälsade på moderna museet. Speciella människor. Kul! Hamnade i någon form av matkoma. Gick som i sömnen tillslut. Kan iofs berott på annat. Tavlor, skulpturer. En duk med röd färg, bara röd, med rubriken "ingen titel". Kanske de gjorde sitt. Tycker det är kul att leka turist ibland. Se, lära, uppleva. Men museer är inte riktigt min grej. Ändå säger jag inte att jag inte gör om det.

Idag alltså, sista lediga dagen. Regnet öser ner som många dagar tidigare. Hösten ja. Men ja ska ändå fånga dagen, klämma ur de sista!

Och min vän, jag ska bli bättre. Dela med mig. Vår relation har bara börjat. Tycker det är kul att också ni är den del av det. Börja dela med er ni också!