Petronella Ekroth

Styrkan du bygger upp i gruppen är obetalbar

Jag försöker styra in mina barn att pröva på lagidrott

Jag kommer alla dagar i veckan att lite snyggt, så där fullkomligt medvetet men ändå i smyg, försöka styra in mina barn att först och främst pröva på lagidrott.

För i min värld är den sociala fostran du får i ett lag ovärderlig.

Den styrka du bygger upp tillsammans i gruppen är obetalbar. Den kunskap du får om dig själv och om andra som pusselbitar i detta sociala samspel, är så otroligt nyttig och viktig för det kommande, ”riktiga” livet efteråt.

Att suga ut och i sig så mycket av denna kunskap är kanske extra viktigt för en damelitidrottare. Eller någon annan lågavlönad elitidrottare för den delen.

För när karriären är slut, och man står där 30 år gammal, med två knäskador, ett ekande bankkonto och ett tomt fält under rubriken

Arbetslivserfarenhet i sitt CV, så är det detta man främst måste ta med sig. Och skatta sig lycklig åt.

En stor chansning

För att vara elitidrottare är en stor chansning i mångt och mycket. Inom idrottspsykologin talar man ofta om att elitidrottare löper en stor risk att få en smal identitet. För som elitidrottare tar du en timeout från livet och lägger alla ägg i samma korg. Och då är man väldigt sårbar. Enbart ett par stycken kommer att kunna leva vidare på sin idrottskarriär och på det namn man skapat sig, majoriteten kommer att falla bort. En del tänker efter lite före, och lyckas bredda sin identitet med en utbildning, ett jobb eller kanske en egen familj. Man är inte bara refererad till som fotbollsspelaren, utan också som studenten eller arbetskamraten.

Med en självkänsla som säger att man är bra på något annat än bara det man presterar på planen.

Och jag vet, av egen erfarenhet, att man kan bredda sin identitet utan att tulla på sin idrottsprestation. Den blir till och med nästan alltid bättre.

Man får något som kopplar bort en från det där ständiga malandet som pågår i huvudet; Varför gjorde jag så? Jag skulle ha passat ditåt. Tagit den där löpningen i?stället. Fan va uselt gjort.

Finns mycket mer

Nä, man måste se förbi alla de där miljonerna som man inte kunde tjäna, trots att man gav hela sin tillvaro till idrotten. Och förstå att det finns så mycket mer, som faktiskt är väl så hett på det efterkommande livets marknad. Det är många som gärna ser en elitidrottare på sin arbetsplats. För de vet att man alltid strävar efter excellens, och att man kan ta ett par smällar men ändå resa sig utan att gnälla.

Så jag forsätter att le när jag för femte gången känner den där sena tacklingen i ryggen. Tackar honom där uppe för att jag får vara en del av det hela som utspelar sig en mörk och kall kväll på Bollmoravallen i Tyresö.

Och slänger samtidigt iväg någon glosa till någon jag inte riktigt tyckte gjorde sitt jobb.

Tycker krönikan Elin har skrivit är mycket bra och kände jag ville dela med mig av den. Lagidrott, som hon säger, ger en social fostran som är ovärderlig. Jag älskar att vara bland människor, att som i fotbollen vara en del i en grupp. Genom sociala samspelet känna glädje, styrka och delaktighet. Lära känna sig själv och andra. Tillsammans i med- som motgång.

Frågan om smal identitet är intressant. Man lever ett speciellt liv. Samtidigt blir det vad man gör det till. Så är det med allt. Som många tror för att man är idrottare på elitnivå har man inget annat liv. Det stämmer inte. Jag behöver inte ha en smal identitet för det. Jag vill inte ta en timeout från mitt liv. Jag vill leva livet och spela fotboll som jag älskar, men samtidigt finna glädje och det sociala samspelet vid sidan om. Vilket är lika viktigt det. Få energi, vistas i olika miljöer, utvecklas som människa på olika plan. Tillhöra olika former av grupper, små som stora och skatta sig lycklig. Jag har stora mål och höga ambitioner. Många gånger är det riktigt tufft, man tar smällar, men reser sig. Då är det extra skönt att ha någon bredvid sig som ibland kan ge en hjälpande hand..

Tack Elin för en mycket bra krönika. Får mig att tänka och glädjas åt det man har och är en del av!

Tycker krönikan Elin har skrivit är mycket bra och kände jag ville dela med mig av den.

Lagidrott, som hon säger, ger en social fostran som är ovärderlig. Jag älskar att vara bland människor, att som i fotbollen vara en del i en grupp. Genom sociala samspelet känna glädje, styrka och delaktighet. Lära känna sig själv och andra. Tillsammans i med- som motgång.

Frågan om smal identitet är intressant. Man lever ett speciellt liv. Samtidigt som man gör val. Det blir vad man gör det till. Så är det med allt. Som många tror för att man är idrottare på elitnivå har man inget annat liv. Det stämmer inte. Jag behöver inte ha en smal identitet för det. Jag vill inte ta en timeout från mitt liv. Jag vill leva livet och spela fotboll som jag älskar, men samtidigt finna glädje och det sociala samspelet vid sidan om. Vilket är lika viktigt det. Få energi, vistas i olika miljöer, utvecklas som människa på olika plan. Tillhöra olika former av grupper, små som stora och skatta sig lycklig. Jag har stora mål och höga ambitioner. Många gånger är det riktigt tufft, man tar smällar, men reser sig. Då är det extra skönt att ha någon bredvid sig som ibland kan ge en hjälpande hand..

Tack Elin för en mycket bra och inspirerande krönika. Får mig att tänka, glädjas åt det man har och är en del av!